The Words

So, “The Words”, huh? I finally got around to rewatching it last Tuesday night, around 23:30, efter att ha ätit mamma Scans köttbullar och låg i soffan med gamla tofflor och ett glas lättöl. The film had stuck in my head from when I first saw it at a tiny indie-bio in Göteborg, back in 2013. I remember it was raining like hell and I almost missed the start ‘cause the tram smelled like nån glömt en död fisk under sätet.

Anyway. The film’s got Bradley Cooper (ja han från The Hangover, men här spelar han faktiskt på riktigt) as this struggling writer who finds an old manuscript and basically snor det. And såklart får han framgång… men också skam och ångest och all that jazz. Jeremy Irons dyker upp och är så där torr och brittisk som han alltid är… perfekt castad. Dennis Quaid är där också, i nån ramberättelse som känns lite lös i kanten ibland. Zoe Saldana får inte så mycket att göra, vilket är synd men inte oväntat.

Filmduon Brian Klugman och Lee Sternthal skrev och regisserade. Deras manus är rätt snyggt ihopsatt, men det tippar ibland på att vilja vara mer litterärt än filmiskt. Det blir lite så där maniskt självmedvetet, du vet?

Men visst, det finns scener jag älskar. Typ när den gamla mannen (Irons) berättar sin historia med smutsiga fingrar och regn i ansiktet. Det luktar nästan gammalt papper och förlorad kärlek.

Jag minns en gång när jag skrev en recension för lokaltidningen i Sundsvall (på 90-talet!) där jag frågade: “Vem äger en historia?” Det slog mig, med den här filmen, att jag undrar det fortfarande. Så… The Words kanske inte är perfekt, men den ställer frågor som stannar kvar – särskilt för oss som nån gång skrivit i panik klockan tre på natten.

Så. Se den, kanske? Eller åtminstone tänk på den, när du hittar gamla papper i nån bokhylla du glömt fanns.

watch the full movie on CinemaOneMovies on YouTube

please note that there may be geographical blocking implemented.